I början av 2000 talet hade jag en påtagligt stor ateljé på Nackagatan 11 med massor av väggyta av tjock, stenhård betong. Av praktiska skäl, för att lättare kunna sätta upp pågående arbeten,  började jag experimentera med att blanda till en järnhaltig färg som jag rollade väggarna med. Väggarna blev som stora anslagstavlor där jag kunde sätta upp teckningar och annat med starka magneter. Så småningom började jag utföra teckningarna direkt på väggarna med magnetit, ett svart pigment som fäste på den järnhaltiga väggfärgen. 

Jag började återframkalla alla möjliga bilder på väggarna i ateljén och utgick bland annat från bildens förmåga att både bevara och sönderdela det vi tror oss minnas. Och även hur jag upplever att det vi kallar minnesbilder kan ligga i lager på lager och variera i storlek och densitet. Jag ville även använda mig av materialets egenskaper – att teckningarna satt fast enligt fysikens lagar, men samtidigt var sköra och tillfälliga utan bindemedel. Jag minns att det var i den här vevan som jag började tänka att jag arbetade i rummet, från att tidigare ha satt upp saker på rummet.  Jag tror att jag sedan dess varit intresserad av detta med i och på.

Därefter gjorde jag många utställningar med väggteckningar,  här är ett urval. Den senaste är från 2016, en del av utställningen Rummets rymder, här i en något modifierad version, en slags vanitasbild.